Folkmordet i Rwanda
Sammanfattning av folkmordet i Rwanda
Ett av de mest uppmärksammade folkmorden någonsin är folkmordet i Rwanda. Rwanda hade under lång tid präglats av motsättningar mellan folkgrupperna hutuer och tutsier. Efter att många tutsier drivits på landsflykt bildade Paul Megame (som sedermera blev landets president) Rwandas Patriotiska Front (RPF). RPF:s styrkor invaderade Rwanda 1990 vilket ledde till att ett krig utbröt som sedermera ledde till att ett mycket stort antal tutsier (siffror kring 1 miljon förekommer vilket motsvarar 85% av Rwandas tutsier) och moderata hutuer mördades blodigt mellan april och juli 1994. Morden var organiserade av huturegimen i Rwanda, något som FN:s fredsbevarande styrkor inte förmådde förhindra. Området är fortfarande präglat av oroligheter.
En konflikt med lång bakgrundshistoria
Rwandas befolkning har historiskt bestått av främst tutsier och hutuer. De övre klasserna har företrädesvis bestått av tutsier, vilket även landets kungahus gjorde. Motsättningar mellan de olika grupperna hade funnits under mycket lång tid och även om det tidvis varit annorlunda har hutuerna generellt haft mindre inflytande. De har periodvis helt marginaliserats och även till exempel utnyttjats för tvångsarbete.
Området som idag är Rwanda blev en tysk koloni under kolonialtiden, men efter att Tyskland förlorat första världskriget och i och med freden i Versailles kom Belgien att tilldelas området. Belgien hade stort inflytande över landet, men Rwanda hade eget styre och var inte längre formellt sett en koloni. Motsättningarna utnyttjades av belgarna och förvärrades också då belgarna tillsåg att enbart tutsier tilldelades de viktiga positionerna i samhället. Hutuerna drabbades därvid av ytterligare diskriminering. De båda folkgrupperna betraktades (felaktigt) av belgarna som olika raser där tutsierna ansågs vara närmare besläktade med de vita belgarna och därmed överlägsna. Landet styrdes av tutsierna men hutuerna gjorde många försök att förbättra sin ställning, dock slogs alla försök till resningar av hutuerna ned med omfattande våld.
Belgarna lämnade Rwanda 1962 och kvar var ett mycket rasistiskt land. Vid denna tidpunkt hade hutuerna hunnit bilda ett eget nationalistiskt parti (Parmehutu) och lyckades därefter slutligen ta makten i landet vid valet 1959. I samband med valet så dödades runt 20 000 tutsier dödades och runt 200 000 tvingades fly från landet. Ytterligare motsättningar följde därefter, tutsierna var de som nu levde i förtryck både 1964 och 1974 mördades ett stort antal tutsier.
Konflikten mellan hutu och tutsi
Tutsier som flytt Rwanda och sedermera levde i exil Uganda bildade 1985 Rwandas Patriotiska Front (RPF), lett av Paul Kagame. RPF propagerade för tutsiernas rättigheter och krävde att de tutsier som flytt landet skulle få återvända och få sina rättigheter i samhället åter. I oktober 1990 invaderade RPF:s styrkor Rwanda och ett mycket blodigt inbördeskrig följde. Förtrycket mot de tutsier som fortfarande levde i Rwanda trappades då upp. Landets president var impopulär efter bland annat en misslyckad ekonomisk politik och utbredd fattigdom och såg nu en möjlighet att samla hutuerna. Detta skulle ske genom att spela på hatet mot tutsierna och på detta sätt beräknade presidenten att han även skulle förbättra sin egen dalande popularitet. Genom radiopropaganda som ibland liknats vid nazisternas retorik smutskastades tutsierna och befolkningen hetsades till illdåd.
I spåret av RPF:s anfall bildade hutuerna olika milisgrupper i Rwanda, fristående från landets reguljära armé. Dessa grupper beväpnade sig i kampen mot RPF och planer började ta form att helt utplåna samtliga tutsier i landet. Sådana planer frodades både inom milisgrupperna och inom den reguljära armén.
Initialt hade huturegimen stöd i konflikten från västvärlden och från den katolska kyrkan, men opinionen svängde och 1993 tvingades regimen av västvärlden att inleda förhandlingar med RPF, vilket ledde fram till vapenvila och ett bräckligt fredsavtal. FN skickade även en fredsbevarande styrka (UNAMIR) till Rwanda för att bevaka att vapenvilan efterlevdes. Huturegimen och många milisgrupper var dock emot fredsavtalet som de ansåg sig ha tvingats att ingå och oroligheterna fortsatte. FN-styrkan var tyvärr alltför svag för att förhindra oroligheterna och ytterligare våld uppstod. Styrkans ledare varnade flera gånger för att ett omfattande folkmord var förestående, men FN:s säkerhetsråd lyckades inte uppnå enighet för att besluta om att skicka förstärkningar till FN-styrkan. Den allmänna uppfattningen var att man inte ville involvera sig mer i landets interna angelägenheter.
Flygplanet som Rwandas president färdades i sköts ner
Den 6 april 1994 återvände Rwandas president Juvénal Habyarimanas från ett fredssamtal utanför landet. Det plan som han färdades i sköts vid landningen ned och presidenten omkom. Än idag har det inte klarlagts vilka som låg bakom nedskjutningen. Presidenten hade många extrema motståndare inom hutukretsen som var missnöjda med fredsavtalet och mycket talar för att dessa kan ha legat bakom, det som tyder på detta är bland annat att Frankrike försett huturegimen med vapen och planet sköts ned av en fransk robot. Regimen gav dock tutsierna skulden och milisen inledde omedelbart förnyade attacker mot landets tutsier. På morgonen den 7 april mördades även Rwandas premiärminister Agathe Uwilingiyimana som tagit över makten efter presidenten. Hon mördades av president Juvénals livvakter. Dessa två händelser medförde att RPF återigen gick till attack och fullständigt inbördeskrig utbröt.
Folkmordet blev därigenom ett faktum i skuggan av inbördeskriget och det frodande hatet. Ingen vet säkert hur många folkmordets offer blev, men enligt den statistik som finns att tillgå mördades närmare en miljon tutsier och även många hutuer som inte ansågs tillräckligt nationalistiska mördades under perioden april till juli 1994. Många av morden skedde med machete och var mycket blodiga. I spåren av konflikten följde även sexuellt slaveri och ett mycket stort antal våldtäkter; mellan 250 000 och 500 000 våldtäkter genomfördes.
RPF lyckades till slut besegra huturegimens styrkor och Paul Kagame blev Rwandas nya president. Över två miljoner hutuer flydde till grannländerna Zaire, Uganda, Burundi, Tanzania och Kongo, hutumilisen finns alltjämt verksam i östra Kongo vilket har lett till flera omfattande krig i regionen.
Efterspelet till Folkmordet
FN:s säkerhetsråd beslutade i november 1994 att sätta upp en internationell tribunal för att de ansvariga för folkmordet i Rwanda skulle ställas inför rätta och dömas. Tribunalen (International Crime Tribunal for Rwanda, ICTR) sattes upp i Arusha i Tanzania. Över 120 000 personer fängslades. Flera av dessa har dömts för bland annat folkmord och brott mot mänskligheten. Bland de dömda finns flera före detta ledande politiker och militära befälhavare. Både ett stort antal fängelsedomar och dödsdomar har avkunnats och flera avrättningar har ägt rum.
Sedan år 2000 är Paul Kagame president i Rwanda och har genomgått tre omdiskuterade omval utan nästan någon som helst opposition, nästa vad äger rum 2024.
Filmer om folkmordet i Rwanda
- Sometimes in april
- Shooting dogs
- Hotel Rwanda